Jag hade inte ens haft Sussie (nya hästen) i ett dygn när det hände. Skulle ta in henne från hagen för att longera som det som inte får hända, inträffar. Hon halkar i stallgången, sätter sig på röven och vrickar h.bak.
Så nu är hon halt. 
Förra söndan hoppade hon nästan på 3 ben i traven, dock var hon knappt halt i skritt.
Hon har fått vila och det har ändå blivit mycket bättre, så det går iaf åt rätt håll. Det är bara såå jäävla typiskt att nåt sådant ska hända mig.
Jag bröt ihop totalt, funderade seriöst på att sluta med hästar, men inser att jag inte har något annat och leva för egentligen. Det är ju det enda jag gör, det enda jag förstår mig på. Jag jobbar för att ha råd o ha häst och när jag inte jobbar så är jag i stallet. Punkt. Något annat finns inte.
Ganska deprimerande egentligen, det enda jag älskar att göra verkar ju bara gå åt helvete.

Nu börjar jag också känna av rastlösheten, den som kommer smygandes när jag varit på samma ställe allt för länge. Thailandresan är bokad i november och efter det ska jag bort. Ut i världen, prova mina vingar. När man som jag får se allvarligt sjuka människor genom jobbet dagligen så har jag lärt mig att inse att livet är allför kort, det finns för mycket saker att hinna med på allför kort tid. Livet kan vara slut imorgon, man kan få obotlig cancer, eller bli påkörd av en bil vid övergångstället.
Nej, jag kan inte vara kvar. Måste ta tillvara på det liv som getts mig. Måste leva livet full ut, carpe diem.
I höst åker jag, jag vet inte var eller hur länge. Men här kan jag inte vara kvar. Punkt.